Jag är en sentimental nostalgiker just nu. Det har gått ett helt år sedan jag tog studenten. Ett helt år! Så fort.
Det känns ju som om det var igår vi sprang runt med champagneglasen i högsta hugg och skålade för att fy fan va vi är bra, skrev fina saker i studentmössorna,skrattade, kramades och pussades, grät till Doris fina inproviserade tal, var sentimental överlag (vem kan klandra en?), åkte flak och jobbade på att skrika sönder stämbanden, sjöng den blomstertid nu kommer och grät redan efter "den blomster..", hade vår allra sista klassamling och grät ännumer när Bosse & AC höll sina hejdå-och-lyckatill-i-framtiden - tal (hur känslosamt får det lov att vara egentligen?).
Minnet av studentdagen är mest en enda stor gråtföreställning, känslor som bara bubblar över.
När utspringet kom var mina linser så igengråtna så jag såg mest bara sudd överallt. Jag fick irra runt en lång stund innan jag hittade fram till min fina familj och alla andra som stod där för att få hänga på tok för många blommor och guldiga foppatofflor runt halsen på mig. Då hade tårarna tagit slut för en stund och jag vara bara glad.
Nu har dock några små salta tårar trängt sig fram när minnena kommer tillbaka. Det är fina minnen, att ta studenten är stort men det gick lite för snabbt.
Imorgon är det kusinen som ska tas emot med blommor och blader. Vi får se hur många av de fallande tårarna som kommer komma från mina ögon.
jag ska inte gå på någons student. jag skulle in på carros men jag jobbar två timmar senare så det går inte alls.
SvaraRaderaskönt att hålla nostalgin på avstånd, tills jag läste ditt inlägg.
ih. jag vill ta studenten igen!
Ska du inte med och se Milli när hon springer ut? Jag ska dit men jag antar att jag kommer gråta ungefär lika mycket som dem så jag ska nog komma ihåg solbrillorna (även om det regnar!)
SvaraRaderaJag vill också en gång till!