Jag skrek att jag vägrar betala för kärlek

I Linnéas rum kan man hitta sånna här fina rosetter

Jag var lite darrig av allt koffein

Höstlov för andra. Intensiv fotovecka för vissa.

Alla blir förvånade när jag säger att jag inte har nått höstlov. ”Har du inte höstlov?! Det är ju typ grejen med folkhögskola, att man har lov!”

Men inte för mig. Fast jag misströstar inte så mycket. Jag får ändå bestämma helt själv när jag ska labba och inte, slipper passa tiden att vara i skolan halv nio. Det är fortfarande lite för tidigt för mig. Jag har nämligen gjort en super vetenskaplig studie av mig själv och min dygnsrytm och kommit fram till att jag mår som bäst om jag får kliva upp vid 10 tiden och lägga mig runt 2 på natten. För det är på kvällen och natten min mest kreativa sida kikar fram.

I lördags morse bröt jag dock mot logikens regler och klev upp klockan 07.00 och begav mig ut i den gråkalla oktobermorgonen för att fota Lisa, som endast bar födelsekostymen, i det iskalla vattnet.

Allt för konsten!

Det var grymt av henne att hon ställde upp, det vattnet var verkligen inte att leka med så de flesta av bilderna blev sedan fotade på bryggan. Den som är nyfiken på resultatet får komma och kolla på Krefos svartvita analoga utställning som har vernissage den 3 november!

Jag lånar Linnéas rum på skolan under veckan eftersom hon spenderar sitt höstlov i det finska hemlandet och det är bekvämare för mig att bara traska ner för trapporna för att komma till mörkerrummet istället för att cykla fram och tillbaka till Storstugan. Ett organiserat kaos råder i hennes rum men där kan man finna många fina kläder och andra intressanta saker, en möjlighet jag passar på att utnyttja.

Peppe åkte hem till Italien på lördagen och under hans reseplanering kvällen innan lät det såhär:

Peppe: Har du en väg?

Jag: En väg?

Peppe: Ja, så jag kan väga min väska!

Under helgen har det inte varit många på skolan så jag och Johan har spendera kvalitetstid med varandra. Vi har bland annat:

Haft högläsning ur Digital fotografi och lärt oss hur proffsen gör

Varit på jämställd Sibylladejt (vi betalade varandras mat)

Försökt mata änderna med mitt tunnbröd från tunnbrödsrullen fast de fanns inga där så vi började experimentera med kamerorna istället

Kapat kaffeautomaten på skolan

Fotat grönsaker och varandra vid grönsaksavdelningen på ICA

Frossat godis och Ben & Jerrys

Spelat mario cart

Hängt mycket och länge vid bänkarna utanför skolan

Druckit alldeles för mycket kaffe så att jag blev speedad i flera timmar efteråt och helt darrig i händerna och benen

Lekt med Photoshop

Varit i helt olika sömfaser och misslyckats med att synka dem

Skrattat massa

Ibland har jag lyckats vara disciplinerad och sett till att lägga lite tid på arbetet inför utställningen.

Jag har haft mörkerrummet för mig själv och kämpat med mina överexponerade bilder på Lisa vid vattnet med best of Westlife skivan som soundtrack.

Man kan verkligen bli galen i labbet när saker går fel för hundrasjuttioelfte gången, men det är fantastisk euforisk känsla de gånger man lycktas och fått bilden precis som man vill ha den! Den här gången har det varit mer åt det förstnämnda håller eftersom att batteriet i min analoga kamera var halvdött när jag fotade Lisa och exponeringsmätaren visade fel vilket gjorde att jag överexponerade alla bilder. Det går att rädda som tur var men det har blivit vissa skumma effekter på bilderna som jag har kämpat som ett djur med att få bort (har inte lyckats än).

Det har varit en värd helg i alla fall!

Ett stycke nyvaken Johan

Johan högläser ur Digital fotografi

Mycket kaffe har druckits ur de här fina muggarna

En tripp till Sjövik

I tisdags fick jag låna Hans vrålåk för att kunna ta mig till Sjöviks folkhögskola (min var hos pappa som hjälpte den att bli frisk igen efter att den gått sönder i Västerås när jag var påväg tillbaka till skolan efter ett besök i hemtrakterna) och se Antons pop & rock konsert.
Anton öste verkligen på scenen! Han har ett grymt scenspråk och man bli så glad att se honom leva ut på scenen.
Pauline och Jonas var också där för att se Anton och Jansson spela och i fikapausen delade de bl.a. med sig av underhållande anekdoter från en matvaruaffär de var på i New York.
Mys att träffa dem igen också!
När konserterna var slut fick jag en minilektion i roddning och hur man smidigast snurrar ihop en lång sladd för att den ska bli trasselfri.
Efter det var det överraskningskalas för Amanda som gällde.
25 personer klämde in sig på en liten toalett för att överraska med jag må hon leva. Vi stod där ihopklämda och väntade i typ en kvart på födelsedagsbarnet.

Hanna: ”jag vet vi släcker ljuset sen får alla ta på alla” Sen "råkade" komma åt lysknappen.

Amanda kidnappades från sitt chokladbollsbak och fördes med kletiga händer till lägenheten vi var i (iförd ögonbindel) och blev riktigt överraskad när hon öppnade toalettdörren och 25 personer stod packade som sillar och klämde i för fullt med jag må hon leva.

Sen var det:

Äppelpaj och socialisering.

Musiknörderiskämt som inte alltid var så lätta att hänga med i.

Otto berättade om sin tävling om att sticka igenom sina armar genom någons mellanrum mellan arm och kropp när den står med händerna i sidorna. Helt sjukt kul! 10 poäng om man sticker igenom armen och petar i näsan på personen och sen hinner dra ut armen utan att nudda vid personen.

Det berättades massa störda (men roliga) sextävlingar för killar, av killar.

Festivalhistorier, och jag fick chansen att berätta om den där killen på Hultsfred som stoppat upp sin mobil i stjärten så att den fastnade och han sökte hjälp i sjukvårdstältet.

Sen när vi skulle lägga oss tog vi med Antons madrass och övernattade i skolans datasal på våningen där det sägs att en barnmorska spökar om nätterna. Vi såg dock inte till henne..

Vi låg och pratade långt in på natten. Ett välbehövligt snack. Det här med distansförhållande är inte alltid helt enkelt. Fast vilket förhållade är det? Det var i alla fall väldigt skönt att prata ordentligt och sen få somna i hans famn. Att sova sked kan vara det mysigaste jag vet.

Klockan 6 på morgonen vaknade vi av att en städerska öppnade dörren och förskräckt utropade: OJ, här ligger de och sover!

En Stockholmsnatt

Förfest i Storstugan med äcklig nyhet från systemet: choklad-julmust-öl!

Dans på bordet

Stol som ger vika och låter personen som sitter på den (mig) ramla i golvet med dunder och brak. Hela stolen gick verkligen helt i bitar!

Leka Jag har aldrig (som av någon anledning alltid råkar handla om sex).

När vi precis klivit på pendeln från Märsta mot Stockholm, som tar 40 minuter, blev jag akut kissnödig! Sådär som man bara blir när man har druckit öl och sen vet att man måste hålla sig. Det var helt galet smärtsamt att hålla emot och jag visste inte var jag skulle ta vägen. Att hålla sig en halvtimme till kändes verkligen helt omöjligt och alla försökte hjälpa mig att komma på nått sätt hur jag skulle lösa det.

- Men kissa här på golvet!

- Är det inte nån som har en petflaska?

- Håll ihop benen såhär (Magda demonstrerade) så att kisshålet täcks!

Inget av alternativen kändes lockande och min enda lösning var att hoppa av, kissa och ta nästa pendel.

- Men kissa fort som fan och hoppa på igen! Du hinner!

Sebbe som inte var exakt lika kissnödig som mig men närapå, gjorde sig också startklar för en rekordsnabb fyllekissning på perrongen. När dörrarna öppnades var det tjurrusning in i väntkuren till hejaropen från de lyckliga ickekissnödiga och så fort det bara gick dra ner strumpbyxorna, åt sidan med baddräktsbodyn (som inte går att knäppa upp i grenen) och kissa av bara fan. Knep av kisstrålen i ett desperat försök att hinna med pendeln igen men det var dömt att misslyckas och precis när jag försökte få upp strumpbyxorna gled tåget iväg och kvar stod vi. Men det var det värt! Jag hade inte klarat att hålla mig.

Nästa pendel gick en halvtimme senare och det var bara att slå sig ner och vänta med varsin öl sällskapandes av de andra som också precis missade tåget och skulle in till stan och skaka sina lurviga men någon annanstans än på Paradise.

Väl framme på centralen hade som tur var de andra väntat på oss (vi hade börjat klura på hur vi skulle lyckas hittat till Paradise på egen hand) och vi gav oss iväg ner i tunnelbanesystemet för att ta oss till Slussen.

Men in på Paradise kom vi inte. Det var tydligen en hårt hållen 20 års åldersgräns och Magda var därför inte välkommen in. Efter att Sofie försökt övertala vakten att släppa in henne ändå och vi insett att han inte skulle se mellan fingrarna, åkte vi vidare.

Irrade runt på olika gator och letade efter en annan gayklubb; Club Connection men tydligen fanns den inte där Sofie trodde.

Vi gick till en ”vanlig” klubb där även Magda kom in men vi såg att det inte var mycket folk där så vi betalde inte in oss utan åkte vidare till Gamla Stan till Kattis som tydligen skulle vara en gayklubb (vi hade ju bestämt oss för att gå på gayklubb!) och där gick vi in. Men klubben hade tydligen ändrat profil lite så det var iaf inte för kvällen någon gaykväll.

I baren stod dock en blond transa som vi beställde varsin öl av. Sen vet jag inte vad som hände riktigt men fyllan slog till ordentligt. *Varannan vatten, det finns inget värre än fulla tjejer*De blinkande discolamporna blev plötsligt outhärdliga för mina ögon och benen ville inte riktigt som jag ville.

När jag satt och vilade mig lite inne på toaletten och skrev konstiga sms till Anton, kom Sofie för att kolla hur jag mådde. Och skrax därefter en vakt som beordrade mig att komma ut.

Jag gick med irriterade steg mot utgången där hans vaktkollegor utanför skulle göra en bedömning av mig. Jag fick ställa mig utanför ingångsrepen och han granskade mig. Jag skärpte till mig som fan och kände mig genast piggare när jag hade kommit ut i friska luften.

- Jaha hur mycket har du druckit ikväll då?- Fem- sex öl kanske.

- Jaha, har du kul då?

- Ja

Då tycker jag att du kan gå in och fortsätta ha kul

Jag fick komma in igen! Jag tog mig tillbaka till dansgolvet och svängde mina lurviga upp på scenen och dansade med de andra. Men plötsligt såg jag hur någon pekade på mig och sa: du ska ut härifrån, du är för full! En civilklädd vakt som också stod och dansade hade bestämt sig för att jag inte fick vara kvar längre. Jag fattade ingenting! Jag hade ju fått komma in igen och jag kände mig mycket nyktrare när jag stod och dansade då. Och jag hade inte ramlat eller puttat ner folk från scenen som dansade fult som Magda hade gjort. Det hade stått några killar uppe på scenen som stått och viftat med en arm i luften och Magda hade tyckt att de va så töntiga att hon puttade ner dem och blev förvånad över att hon blev utslängd.

- Jag trodde inte att nån såg att det var jag som puttade!

- Du stod ju och försökte putta ner dem 3 gånger innan de tillslut ramlade ner på några tjejer som blev skitarga på dem!

Vi drog iaf från Kattis när jag inte fick vara kvar och köpte fyllemat och muckade tydligen med Holländare.
Efter mycket letande hittade vi på baren ”Tunnan” som Magda hade följt med nån kille till efter att hon blivit utslängd. Det var en medeltidsbar och där inne satt hon och drack mjöd.

Vi missade sen nattbussen till Märsta med 5 minuter så vi satte oss på Donken för att vänta en timme på 4.10 bussen. På den tiden hann Sebbe klämma i sig 5 hamburgare.

När Sebbe hade avstyrt en svarttaxitur till Sigtuna som Magda (och jag) tyckte lät som en bra idé hoppade vi på bussen och slocknade på två röda, förutom Sebbe som fick hålla Magdas huvud hela vägan så att hon inte skulle ramla ner med det i hans skrev.

I Märsta var det byte till en annan buss och chaffisen hälsade oss "god morgon" vilket känns rätt skevt när man ingte sovit på typ ett dygn.

Fick ett hysteriskt skrattanfall på bussen åt Magdas schitsofrena min när hon pratade om Loka . Kommer inte ihåg när jag skrattade så mycket sist! Magkramp och sprutande tårar som blev till gråtattacker för att jag inte kunde hålla isär skratt och gråt.

Klockan 6 fick jag äntligen stupa i min säng!

Magdas bilder:

En föredetta stol kan också bli en bra danspartner

Sammanbiten jagärsåkissnödigattjaghållerpåattdö- minen

Fina tjejer på Kattis

På en buss klockan 6 på morgonen blir vad som helst roligt

En doft av kärlek

Några dagar i oktober

De senaste dagarna har jag bl.a:

• Försökt styra upp en urspårad hårklippningsprocess av Daniel. Magda och Sofie hade utlovat sig vara fantastiska frisörer och Daniel hade kommit till Storstugan i tron om att hamna i trygga händer som kunde ta bort hans slitna toppar. När jag kom ner till köket där det hela ägde rum, hade allt redan satt igång, och hunnit spåra ur. Jag kommer in i köket och ser en skräckslagen Daniel sitta på en stol med en vit handduk över axlarna och tre skrattande tjejer, en med saxen i högsta hugg, runt sig och någon utropar: men vi skulle ju inte klippa våningar! Saxen vandrar från hand till hand, någon klipper här, en annan klipper där och Daniel verka innerligt ångra att han lagt sitt håröde i de här tjejernas händer.
• Haft heldag i Stockholm med gulliga konstlärare Martin som lekledare. Vi fikade och hade bildanalys på ett café vid plattan och våran klass var som en dagisgrupp som kunde behålla koncentrationen på det vi höll på med i max en minut, sen åkte kamerorna upp och vi blev helt bortkopplade från omvärlden när gick in i det fotografiska rummet. Men det fanns ju så mycket fotovänliga motiv! Dels ett äldre par som tittade kärleksfullt på varandra över bordet och även ett 30 årigt mammagäng med alla sina barn med sig. Martin skulle förklara var och när vi skulle ses efter lunchen och vi försökte för det första ändra om så det passade våra planer sen var vi var jordens trögaste när vi väl sa tid och plats och drev om att vi va på kollo för utvecklingsstörda.
• Secondhandshoppat.
• Varit på Bonniers konsthall och titta på kontig konst med temat ”livsformer”.
• Sen till Forum för levande historia i Gamla Stan och se utställningen ”middag med Pol Pott”
• Skrattat gott åt extremt fotonördiga skämt.
• Blivit fotad av Hans när jag spelade död på ett fält vid en lada.
• Spelat innerbandy i par
• Gått höstpromenader
• Fotat kärlek

Nu ska jag sällskapa dem där nere i köket och förfesta innan vi tar bussen in till Stockholm och går på gayklubben Paradise!

Jag vill bo i en Disneyfilm

I söndags hade jag en sån där söndag som man verkligen längtar efter ibland. Regniga söndagar då man bara tar det lugnt, myser runt i varma myströjor och stora stickade strumpor, tittar på film, dricker te och bakar kladdkaka.
Sofie, Stina och jag satt under massa filtar (för att det är så förgrymmat kallt i Storstugan) och tittade på Skönheten och Odjuret. Jag har velat se den filmen så länge men inte hittat den bland alla gamla VHS filmer i Kopparberg. Fick låna den till slut och så äntligen fick jag se den igen. Det är så kul att se filmer man tittade på när man var liten och inse att det var så sjukt mycket man inte fattade av filmen som liten! Men nu fattar man och filmen får en helt annan innebörd. Jag älskar de gamla Disneyfilmerna som kom när jag var liten. Skönheten och Odjuret är en helt fantastiskt fin historia och så himla bra som barnfilm.
Och det spelar ingen roll hur många gånger jag ser vissa Disneyfilmer, jag gråter lika mycket varje gång för det! Som Lejonkungen till exempel. Jag klarar inte att se scenen när Simbas pappa dör utan att ögonen tåras. Jag minns när jag var liten och jag satt tillsammans med mina syskon och grät så mycket till den scenen att mamma kom in i rummet och var orolig att det hänt oss nått.
Den här gången var inget undantag. Jag gråter när jag blir berörd av nått fint, sorgligt eller känslosamt på något sätt och jag tycker scenen när Belle och odjuret dansar i den stora salen och blir kära, är så vacker.
Skönheten är hon, odjuret är han. Men så mycket mer än vad ögat ser, ser de hos varann.

Dock har konsekvenserna av att ha sett filmen blivit att några lösryckta delar ur låtarna i filmen har malt runt i huvudet två dagar i rad nu.
*- vill ha sex ägg!
- de är för dyra
* Hon såg på mig, ja visst var det så. Och fast jag rörde henne stod hon kvar ändå. Jag har nog fel, ja absolut men hon har aldrig sett på mig sådär förut
*Han har fått nått att hända, jag har nästan glömt hur han ser ut
*Det kanske finns någonting som inte fanns förut
*Jag vill nått mer än leva småstadsliv

Vi reflekterade även över hur roligt det är med musikaler egentligen, att karaktärerna helt plötsligt brister ut i sång när de ska berätta någonting. Det skulle vara roligt att överföra det på allvar till verkligheten som vi lever i. Fatta om ens liv var som en musikal! Man är typ hos tandläkaren och får beskedet att man måste göra en rotfyllning och då flyger man plötsligt upp och börjar dansa och sjunga om rotfyllningen och alla andra i rummet hänger på som om det var den mest naturliga saken i världen. Så skulle jag vilja ha det!

Du skulle varit med mig då, ja då skulle du förstå

I går var jag och hälsade på Cecilia i Uppsala, en kompis jag knappt träffat sen vi slutade högstadiet. När jag satt på stationen i Uppsala och väntade på att hon skulle komma kändes det som att jag väntade på en dejt, kände mig lite nervös.
Men när hon kom och vi hade kramat om varandra släpte det. Hon var sig lik men samtidigt förändrad. Vilket såklart är ganska naturligt, jobbigt om man fortfarande skulle vara på den mentala nivå som man var på i nian!

Det var i alla fall riktigt kul att ses igen och det kändes som vi hade mycket att ta igen.

Vi snackade massa gamla minnen, skrattade och blev speedade på kaffe.

Rökte alldeles för många ciggaretter på Cecilias och hennes pojkväns inglasade balkong med världens skönaste soffa.
Uppdaterade varandra om våra liv, snackade relationer och framtid.

Hälsade på hennes kompisar Ivan och Alex, drack mer kaffe och hade roliga minnen- maraton med tillhörade asgarv.

- Kom du ihåg din galna granne Krister som vi tog med i sin egen bil när Johan körde och vi lurade honom att polisen var efter oss och han blev galen och plockade fram en yxa under sätet som han skulle försvara sig mot poliserna med?

- Ja och vi körde upp på en gård för att gömma oss för poliserna och insåg att det var Hans Sheikes gård vi stod på!

- Ja, och minns du gubben Helge? Som bodde ensam i det där skabbiga huset med alla sina skygga katter? Kommer du ihåg när vi hade köpt kattmat och slagit in när vi skulle hälsa på honom och han blev tokig och kastade sten efter oss när vi kom dit?

- Ja det kommer jag ihåg!

- och alla Djäkensfesterna. När vi snodde öl och nån konstig alkoläsk från eran källare och tog med dit och blev fulla på!

- Ja! Ja jag minns! Hahahah!

- Eller när vi hade slampfest hos Lollo! Du var värsta white trash slampan och jag var lyxhora!

- Och våra tjejfester när vi kollade på porr!

- Ahahah!

Sjukt mycket nostalgi och jag älskar det.

Två fjortistjejer fulla på stulna folköl typ

Kan du måla alla färger i en vind?

Hösten är här och det är en fröjd för ögat med alla underbara färger, soliga höstdagar och klara höstvindar. Hittills har det varit en fantastisk höst som man verkligen vill utnyttja. Vilket vi gjorde i fredags. Vi bestämde oss för att använda kanoterna som finns på skolan och gav oss ut på en tripp i Mälaren. Planen var att vi skulle förena kanotfärden med svampplockning på något bra ställe efter vattnet. Utrustade med peppigt humör, en trumma och en rosa hundbajspåse till svamparna gav vi oss iväg i den soliga hösteftermiddagen.

Det var en tjejkanot bestående av mig, Malin och Linnéa och en killkanot innehållandes Peppe och Johan som paddlade fram till ljudet av Malins trummande där hon satt i mitten av våran kanot. Vi steg i land, efter att först ha råkat paddlat in oss i massa vass vilket resulterade i smått hysteriska skrattattacker, på en liten ö och gav ut på jakt efter skogens guld, trattkantarellerna! Kantarellveteranen Malin förklarade för vår importerade italienare Peppe hur svamporna (italiensk svenska) vi letade efter såg ut "....som ett hål i mitten och gul fot" vilket gjorde att varje gång Peppe hittade nått som nästan liknade en kantarell skrek han "gul hååål".

När vi gett upp hoppet om att hitta några kantareller på ön gav vi oss iväg med våra kanoter igen och hade kanotbattle med sången "jag vi har vårat glada barnasinne kvar, säg har ni erat glada barnasinne kvar?" där det gällde att hela tiden överrösta den andra kanoten när det var vår tur att sjunga. Spårade dock ur ganska snabbt och vi satt mest och skrek hysteriskt..
Sen band vi ihop kanoterna och paddlade som en båt och förvandlades till en indianstam med vår egen stamsång som mest lät som ett förrymt dårhus.

På kvällen gick jag, Linnéa och Peppe på Flickan som brände elden (trodde Peppe att den hette) på Sigtunabion. Peppe innan bion: "ni får berätta sen vad den handlade om." Peppe efter bion: "var den bra?" Svaret var ja.
Efter bion bjöds det på bröd, ost och päron av Peppe på skolan och Linnéa och jag hade kärleksfilmspepp på hennes rum. Vi måste se 500 days of summer!
Sen rökte jag slimciggaretter med Linnéa och Johan ute vid bänkarna och blev nostalgisk när minnena från Polenresan dök upp, när jag, Milli och Anton hängde på kvällarna och hade djupa fina samtal kedjerökandes sheciggisar.

"Ska vi shea lite?"

Åh Nostalgi!

De jävlarna borde skjutas

Jag får så förbannat ont i hjärtat när fina människor som jag bryr mig om berättar om saker de varit med om som ingen någonsin ska behöva uppleva. Och jag känner mig äckligt frustrerad över hur en människa kan blir behandlad av myndigheter och psykologer, av människor som borde veta så jävla mycket bättre! Som har det som sin förbannade arbetsuppgift att hjälpa och stötta de som blivit utsatta för något så förnedrande. Och hur kan man som psykolog säga till en tjej som blivit fråntagen det mest intima att "det hade inte hänt om du inte varit full"?
Och hur är man funtad om man utsätter någon för en sån förnedring? Hur kan man vara ett sånt svin?
Jag blir så arg! Så frustrerad! Det gör ont i mig.
De jävlarna borde skjutas.

Are we human?

Igår var det forumdag på skolan, vilket den här gången innebar att det var en sömnspecialist som kom och föreläste om sömn. Det roliga var att man efter ungfär en kvart av hans föredrag hörde snarkningar från folk i bänkraderna! Jag tror aldrig jag har sett så många människor på allvar sitta och sova på någon föreläsning. Att det dessutom handlade om sömn gjorde ju inte det hela mindre humoristiskt.
Senare på kvällen bjöds det på indisk trum -och sitarshow som Peter och jag hade fått i uppdrag att fota (analogt). Jag kröp därför runt där på golvet i jakten på den perfekta bilden medan batterier krånglade och filmrullar tog slut så Peppe fick spurta iväg efter nya nere i labbet. Får se vad resultatet blev sen när jag framkallar.
Den här veckan har vi experimentell fotografivecka. Vi ska fota med egengjorda pinnhålskameror och idag har vi solariserat bilder i labbet hela dagen.
Förövrigt är världen sådär himla liten igen. Tjejerna som jag och Anna träffade och hängde några kvällar med i Egypten i våras är typ bästa kompisar med Magda här i Storstugan. Det som gör det hela ännumer sammanträffande är att jag inte tittat på mina Egyptenbilder på flera månader och igår kväll gjorde jag det, nästan samma tid som Magda tittade på en av de tjejernas facebookbilder från den resan och såg och kommenterade att jag fanns med på två bilder där! Skumt.
Nu blir det torsdagsrosé och sen en sväng till labbet igen! Men klockan 21 blir det break för att se dokumentärserien Inlåst.

Mina drömmar leker med mig

För några nätter sen drömde jag en sån där dröm med väldigt mycket känslor och som känns så där himla verklig. En person som finns i min nya bekantskapskrets framkallade stora känslor och fick mig till att gå över gränser som jag både ville och inte ville passera.
När jag vaknade fanns känslorna jag känt i drömmen kvar väldigt tydligt men i och med att verkligheten kom in mer och mer i mitt medvetande försvann kopplingen till personen, men kvar var ändå känslan.
En väldigt kluven känsla.
När jag sedan träffade på personen i skolan kändes det skitskumt. Drömkänslorna kom tillbaka i en brutal attack, men då handlar det egentligen inte om den personen som faktiskt stod framför mig utan något ihopkontruerat drömfoster som under natten hade lekte med mina förvirrade känslor.
Hela dagen gick jag runt med en väldigt kontig känsla av att inte riktigt kunna hålla isär drömmen och verkligheten. Som när man har sett en film som verkligen berört en och den finns kvar i tankarna och bröstet lång tid efteråt.