I söndags hade jag en sån där söndag som man verkligen längtar efter ibland. Regniga söndagar då man bara tar det lugnt, myser runt i varma myströjor och stora stickade strumpor, tittar på film, dricker te och bakar kladdkaka.
Sofie, Stina och jag satt under massa filtar (för att det är så förgrymmat kallt i Storstugan) och tittade på Skönheten och Odjuret. Jag har velat se den filmen så länge men inte hittat den bland alla gamla VHS filmer i Kopparberg. Fick låna den till slut och så äntligen fick jag se den igen. Det är så kul att se filmer man tittade på när man var liten och inse att det var så sjukt mycket man inte fattade av filmen som liten! Men nu fattar man och filmen får en helt annan innebörd. Jag älskar de gamla Disneyfilmerna som kom när jag var liten. Skönheten och Odjuret är en helt fantastiskt fin historia och så himla bra som barnfilm.
Och det spelar ingen roll hur många gånger jag ser vissa Disneyfilmer, jag gråter lika mycket varje gång för det! Som Lejonkungen till exempel. Jag klarar inte att se scenen när Simbas pappa dör utan att ögonen tåras. Jag minns när jag var liten och jag satt tillsammans med mina syskon och grät så mycket till den scenen att mamma kom in i rummet och var orolig att det hänt oss nått.
Den här gången var inget undantag. Jag gråter när jag blir berörd av nått fint, sorgligt eller känslosamt på något sätt och jag tycker scenen när Belle och odjuret dansar i den stora salen och blir kära, är så vacker.
Skönheten är hon, odjuret är han. Men så mycket mer än vad ögat ser, ser de hos varann.
Dock har konsekvenserna av att ha sett filmen blivit att några lösryckta delar ur låtarna i filmen har malt runt i huvudet två dagar i rad nu.
*- vill ha sex ägg!
- de är för dyra
* Hon såg på mig, ja visst var det så. Och fast jag rörde henne stod hon kvar ändå. Jag har nog fel, ja absolut men hon har aldrig sett på mig sådär förut
*Han har fått nått att hända, jag har nästan glömt hur han ser ut
*Det kanske finns någonting som inte fanns förut
*Jag vill nått mer än leva småstadsliv
Vi reflekterade även över hur roligt det är med musikaler egentligen, att karaktärerna helt plötsligt brister ut i sång när de ska berätta någonting. Det skulle vara roligt att överföra det på allvar till verkligheten som vi lever i. Fatta om ens liv var som en musikal! Man är typ hos tandläkaren och får beskedet att man måste göra en rotfyllning och då flyger man plötsligt upp och börjar dansa och sjunga om rotfyllningen och alla andra i rummet hänger på som om det var den mest naturliga saken i världen. Så skulle jag vilja ha det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar